| Läs gärna min blogg också --> |
Skämspall, time-out och guldstjärnor - många av de "verktyg" som rekommenderas i nannyprogram, i tidningsartiklar och i veckotidningar-nas frågespalter kan förefalla tilltalande. De tycks erbjuda en snabb och enkel lösning på de problem vi alla möter i vårt föräldraskap.
Men tyvärr speglar de också en ganska trist, ”mekanisk” syn på föräldraskapet där förälderns uppgift är att identifiera felen och därefter eliminera dem. Föräldern tvingas arbeta som ”brandsoldat” i sitt föräldraskap. Ständigt ett steg efter pyromanen springer han eller hon runt och släcker bränder.Jag föredrar att behålla initiativet i mitt föräldraskap – att arbeta med förebyggande brandskydd istället för skadekontroll, för att fortsätta liknelsen. I stället för att försöka lösa problemen när de uppkommer vill jag vägleda barnen och kan på så sätt förebygga många problem.
Hur ser då detta vägledande föräldraskap ut? Jag menar att det är åtminstone två saker som skall till för att jag skall kunna fungera som en vägledare för mina barn.
Respektera din avbild
Den första principen för ett vägledande föräldraskap är ömsesidig respekt. ”Så som ni vill att människorna skall göra mot er, så skall ni också göra mot dem”, är en etisk regel som de flesta nog ställer upp på när det gäller relationer till andra vuxna. Men i våra relationer till barnen tycks vi ibland glömma bort den. Vi vill att barnen skall lyssna på oss när vi pratar. Men handen på hjärtat - hur bra är vi egentligen på att lyssna på barnen? Vi vill att barnen skall komma med en gång när vi ber dem. Men vad svarar vi när de ber oss att komma? Och vi vill gärna att barnen skall respektera våra känslor (”mamma är stressad!”). Men respekterar vi deras? (”Det där var inte så farligt! Bara en liten skråma, inget att gråta för.”) Björn Afzelius har uttryckt tanken om ömsesidig respekt på ett väldigt fint sätt i sången om Ikaros: Vill du bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt.
Gräv där du står
|
Den andra principen för ett vägledande föräldra-skap är vara en god förebild. De uppförandekoder som jag vill att mina barn skall följa måste jag också följa själv. Att barn gör som vi gör, och inte som vi säger, är inte bara ett talesätt, utan också en sanning. Om jag vill att mina barn skall stå upp för sina behov och säga ifrån när något känns fel kan jag inte själv sitta hemma vid köksbordet och prata illa om grannen istället för att ta upp mina problem direkt med honom. Och om jag vill att mina barn skall lösa konflikter utan att skrika och gapa så kan jag inte själv höja rösten mot min partner när jag blir arg. Slutsatsen av den här principen är alltså att istället för att fokusera så mycket på barnens beteende och vad som behöver rättas till där bör vi börja med att titta på oss själva! Lever vi upp till de krav som vi ställer på våra barn?
|
"Vad vi lär barnen är mycket mer än det vi säger, så vi måste vara det vi vill att våra barn skall bli." |
|
"Det dina barn mest av allt behöver är att |
 |