Visst vore det underbart med ett barn som alltid plockade undan sina saker? Som dukade av efter sig? Som hjälpte till med tvätt och städning? Som gjorde läxorna utan tjat? Som gick och lade sig utan tjafs på kvällen? Och såg till att komma upp på morgonen? 

För att slippa allt tjat och bråk och förmå barnet att göra det vi önskar kan någon form av belöningssystem kanske förefalla lockande. Varje gång barnet plockar undan sina leksaker utan att föräldern behöver påminna om det får hon en glaskula. Efter fem eller tio kulor, eller vad man nu har bestämt, får hon sedan en belöning. Spela ett spel med mamma. Myskväll i tv-soffan. Kli på ryggen.

En del föräldrar, som prövar ett sådant här system vittnar, åtminstone till en början, om hur bra det fungerar. Plötsligt är tjatet ett minne blott, undanplockningen av alla saker sker före middagen istället för efter Bolibompa och 18 påminnelser. Är inte det fantastiskt, så säg?!
 
Nej, jag tycker faktiskt inte att det är så fantastiskt! För mig förefaller det mer som dressyr än som ett respektfullt sätt att fostra barn. Och visst, dressyr ”fungerar” i bemärkelsen att barnen gör som man vill. Men jag tycker också att man som förälder bör ställa sig frågan ”vad vill jag skall vara anledningen till att barnet gör det här?”. 

Jag tror att, när vi verkligen funderar på det, så vill vi att allt som våra barn gör antingen skall ha sin grund i deras egen vilja, eller i deras hänsyn och respekt för andra människors behov. Vi vill att barnen skall duka av, plocka upp sina grejer, bädda sängen, svara artigt och hjälpa till med tvätten helt enkelt för att dom vill göra det. För att dom upplever att det är bäst för hela familjen. Inte för att dom får en belöning för att göra det. 

”Men jag ser hellre att mitt barn plockar upp sina grejer för att hon får en belöning, än att hon inte gör det alls”, säger kanske någon. Då vill jag svara att barnets lydnad köps till ett mycket högt pris! För både barnet och föräldern. I det följande skall jag visa på några av de många risker som jag ser med att belöna sitt barn för gott uppförande. 
 

 
Barnets inre styrning sätts ur spel

Det första problemet med att belöna gott uppförande är att man lär barnet att åsidosätta sin egen inre styrning, sin egen vilja, och istället styras av yttre belöningar. Det kan kanske ”fungera” så länge barnet är litet och föräldern har full kontroll över de belöningar som delas ut. Men den kontrollen består inte för alltid. En vacker dag står barnet kanske där med löftet från en klasskamrat att han får tre Pokémonkort om han vågar säga till Lisa att hon är ful. Då vill vi som föräldrar gärna att barnets inre styrning fungerar! En förutsättning för det är att vi inte själva har satt denna inre styrning ur spel genom att lära barnet att agera med målet om en belöning för ögonen.

Barnet blir beroende av belöning som bekräftelse

Jag pratade för ett tag sedan med en mamma som berättade att hennes son kommit hem helt förkrossad från skolan en dag. I den skolan satte fröken poäng på barnens uppförande. De som gjort något särskilt bra för en klasskamrat fick lägga en glaskula i en burk som klassen hade ”gemensamt”. När burken var full skulle klassen få en belöning. Den här pojken hade just den här dagen delat med sig av sin frukt till en klasskamrat, som hade glömt sin hemma. Pojken hade varit säker på att få en glaskula för det. Men fröken hade inte givit honom någon. Och han var helt förstörd! Det kvittade att mamman upprepade för honom hur snäll och omtänksam han hade varit. Han hade inte fått någon glaskula! Berättelsen visar hur belöningssystem gör barnen beroende av belöningar som bekräftelse. Den här pojken hade förlorat förmågan att ge sig själv en klapp på axeln och säga ”det där gjorde jag bra”. Fick han ingen glaskula så kände han de som att hans goda handling inte räknades!

Barnet blir förvirrat

”Om du sover i din egen säng hela natten, så får du en guldstjärna.” Det här påståendet uppfattar barnet som ett val: ”Antingen sover du i din egen säng och får en guldstjärna eller så sover du hos oss, men då får du ingen guldstjärna. Det är upp till dig att välja.” Problemet är att det är ett låtsasval. Det två alternativen är inte jämnbördiga, vilket barnet, som kommer till föräldrarnas säng på natten, snart blir varse. För vad gör mamma och pappa när barnet kommer? Ja, inte lyfter de på täcket och respekterar barnets val! Istället börjar dom argumentera med barnet. Påminna om belöningen. Hota om utebliven belöning. Lyfta tillbaka barnet till sin egen säng. Kanske blir dom till och med arga. Och barnet fattar ingenting! Var det inte ett val? Varför sa dom då det? Kan man inte lita på mamma och pappa? Förvirringen för barnet är total.

Barnet börjar göra likadant mot sina syskon och vänner

- Mamma, om du gör en smörgås till mig så får du en kram!
- Du kan göra en smörgås själv om du är hungrig.
- Då får du ingen kram på hela dagen.
 
Det som verkade som en så bra idé, att belöna gott uppförande, känns för många föräldrar som en mindre bra idé när dom ser att barnet tar efter och försöker tillämpa samma system på dem själva. Än värre känns det när man ser och hör att barnet använder belöningar för att styra sina syskon och vänner. När Lisa säger till Stina att hon får låna hennes finaste docka om hon blandar ett glas saft till Lisa, blir föräldrarna förfärade. ”Så gör man inte! Stina får självklart låna din docka ändå, ni är ju vänner! Vänner lånar ut saker till varandra!” Men hur skall Lisa kunna förstå att det är fel att muta syskon och kompisar till att göra det hon vill? Hon gör ju bara som mamma och pappa gör!

Barnet börjar förhandla om belöningar

Ytterligare ett problem, som många föräldrar jag pratat med vittnar om, är att belöningssystemet så småningom drabbas av inflation. Insatserna höjs. Barnet vill plötsligt ha två guldstjärnor för att plocka upp sina egna saker. Eftersom förälderns behov av ordning och reda inte har förändrats står han eller hon inför valet att hosta upp två guldstjärnor eller att städa själv. Sedan dröjer det inte länge förrän man möts av krav på tre guldstjärnor… Med ett belöningssystem lär sig barnet snart de smartaste sätten att dra fördel av det och utvecklar attityden "vad tjänar jag på att göra det?".

Barnet väljer bort samarbete

En lärare jag träffade en gång berättade om en pojke i hennes klass, som nästan alltid var sen in från rasten. För att råda bot på det hade hon tillsammans med pojken kommit överens om att varje gång som han kom in i tid skulle han få en ärta att lägga i en burk. När han hade tio ärtor i burken skulle han få vara inne med henne på rasten och sudda tavlan, vädra och plocka i ordning. Något som han verkligen såg fram emot. En dag hände det att en liten flicka klättrat upp på en mur på skolgården och inte kunde komma ner. Läraren såg hur hon ropade på pojken och bad honom om hjälp och hörde sedan pojken svara: ”tyvärr, jag hinner inte hjälpa dig! Jag måste gå in.” Läraren insåg att hon, genom sitt belöningssystem, hade skapat en situation där pojken prioriterade att få sin belöning framför att hjälpa en kamrat!

För att sammanfatta…

Innan du som förälder bestämmer dig för att införa ett belöningssystem för att få ditt barn att göra som du vill – ställ dig själv frågan vad du har för mål i ditt föräldraskap! Vill du fostra ett barn som lär sig att det är klokt att göra som någon annan säger, bara man själv tjänar på det? Eller vill du att ditt barn skall utvecklas till en självständig, ansvarsfull och samarbetsvillig individ?
 
 

 Läs mer om min kritik mot
belöningssystem på min blogg -->